Israelerna bar skottsäker väst, en kvinna ledde för första gången orkestern och Finland får sin näst bästa placering genom tiderna då länderna får välja vilket språk de sjunger på.

Efter en paus på sju år är sångtävlingen tillbaka i Luxemburg. Malta och Österrike drog sig ur, men Israel kom istället med. Många förundrade sig över att landet som geografiskt låg i Mellanöstern kunde delta i en europeisk tävling, men eftersom Israel var medlem i den Europeiska radio- och tv-unionen EBU hade de full rätt till det.

Hösten innan hade mordet på elva israeliska idrottsmän inträffat i München och säkerheten stärktes kring tävlingarna. Publiken ombads att inte stiga upp ur sina stolar under israelernas framförande, och det har också ryktats om att sångaren Ilanit bar skottsäker väst under sina lösa scenkläder.

Sveriges Monica Dominique blev den första kvinnliga kapellmästaren att leda orkestern. Israels Nurit Hirsch blev den andra, bara några minuter senare.

I och med en regeländring fick länderna nu sjunga på vilket språk som helst. Både Finland och Sverige hoppade på chansen och sjöng på engelska. Norge sjöng på många olika språk, men de andra höll sig till sina länders officiella språk.

Marion Rung var tillbaka på Eurovisionsscenen efter en paus på elva år. Med Tipi-tii kom hon på en delad sjunde plats år 1962. Den här gången fick hon igen äran att öppna tävlingen, nu med mera scenvana och en låt på engelska. Tom tom tom kom på sjätte plats, den bästa placeringen dittills för Finland och den näst bästa genom tiderna efter Lordis första plats.

Storbritannien gjorde ett nytt försök med Cliff Richard som kommit tvåa med Congratulations i den första färgsända tävlingen. Power to all our friends slutade på tredje plats.

Spanien kom på andra plats, men Mocedades-gruppens låt Eres tù har blivit en riktig klassiker. Den blev till och med en större succé ute i Europa än Luxemburgs vinnarlåt, trots att den beskylldes för att vara ett plagiat av Jugoslaviens låt Brez besed från år 1966.

Luxemburg tog alltså hem vinsten för andra året i rad. Tidigare hade endast Spanien lyckats med den bedriften. Anne-Marie David vann Spaniens bidrag med endast fyra poäng, och Spanien vann trean Storbritannien med endast två poäng.

"Eurovisionens 60 år på 60 dagar" är en artikelserie som publiceras på svenska.yle.fi/eurovision. Varje dag publiceras en artikel om ett år i Eurovisionshistorian.

Abba och Waterloo tog Europa med storm medan Olivia Newton-John fick se sig besegrad. Fransmännen sörjde president Pompidou.

Luxemburg ville inte arrangera tävlingen för andra året i rad efter sin vinst så brittiska BBC ryckte in. Sångtävlingen hölls på The Dome i Brighton och Katie Boyle var programledare redan för fjärde gången. Grekland var med för första gången.

Arton länder hade anmält sig, men endast sjutton deltog. Några dagar innan tävlingen avled nämligen Frankrikes president Georges Pompidou och han begravdes samma dag som showen. Frankrikes rundradiobolag drog sig ur Eurovisionen för att visa respekt.

Tio personer per land fick makten

Röstningssystemet ändrades igen och de nationella juryerna bestod nu av tio medlemmar. Varje jurymedlem fick avlägga en röst på sitt favoritbidrag. Från och med året därpå tog man sedan i användning det poängsystem som används fortfarande idag.

Finland fick igen äran att öppna tävlingen. I vykortet visades Finlands insjölandskap och forsande floder. Tjugoåriga Carita Holmström sjöng den vackra balladen Keep me warm på god engelska, sittande vid ett piano. Tittar man på de andra ländernas fartfyllda bidrag känns Caritas uppträdande ålderdomligt och tråkigt. Finland fick ändå fyra poäng och en trettonde plats.

Storbritanniens representerades av australiensaren Olivia Newton-John. Det här var några år före hon gjorde succé i Hollywoodfilmen Grease, men hon var redan nu känd som sångerska. Den brittiska publiken fick med vykort rösta på vilken låt de ville att Newton-John skulle uppträda med och det ryktades om att hon inte var nöjd då Long live love vann.

Italien representerades av Gigliola Cinquetti som tio år tidigare vann tävlingen i Köpenhamn. Den här gången fick hon ändå nöja sig med andra plats.

Sverige tog hem sin första vinst år 1974 med Abba. Gruppen hade tävlat i Melodifestivalen redan året innan men kom på tredje plats med låten Ring ring. Waterloo blev en enorm succé och fick topplaceringar på listorna runtom i Europa. Waterloo vann också när publiken fick rösta på den bästa Eurovisionslåten genom tiderna då tävlingen firade femtioårsjubileum.

I Yles arkiv kan man se en intervju som gjordes i Finland med Björn Ulvaeus och Benny Andersson efter vinsten i Brighton.

"Eurovisionens 60 år på 60 dagar" är en artikelserie som publiceras på svenska.yle.fi/eurovision. Varje dag publiceras en artikel om ett år i Eurovisionshistorian.

Ur den tjugonde Eurovisionen föddes många klassiker och Finland kom på en hedersvärd sjunde plats. Det moderna poängsystemet invigdes.

Efter Abbas vinst var det Sveriges tur att arrangera sångtävlingen. Den första Eurovisionen på svensk mark hölls i S:t Eriksmässan, en mässhall söder om Stockholms centrum.

I den tjugonde tävlingen debuterade Turkiet, Frankrike och Malta återvände. Grekland avstod från att delta som en protest mot den turkiska invasionen av Cypern året innan.

De svenska arrangörerna tampades före showen med protester från vänsteraktivister. Demonstranterna var emot kommersialisering av musiken och tog Eurovisionen som sitt huvudmål. Dagarna före Eurovisionen arrangerade de en egen alternativ festival. Säkerhetsåtgärderna stramades till, men inga attentat gjordes mot själva sändningen.

Poäng från ett till tolv

Reglerna för röstningen ändrades så att varje lands jury bestod av elva personer. Sex av dem skulle vara 16-25 år och fem av dem 26-55 år. Jurymedlemmarnas personliga poäng räknades ihop och det populäraste bidraget fick 12 poäng, följande låt fick 10 poäng och därpå följande 8 poäng. De fjärde till tionde populäraste bidragen fick sedan sju till ett poäng.

Folkrockgruppen Pihasoittajat representerade Finland och slutade på en utmärkt sjunde plats. Eftersom Finland bara en gång haft en låt i topp fem så är placeringen värd att nämna. Låten Viulu-ukko hade översatts till engelska och hette i Eurovisionen Old Man Fiddle. Bidraget fick till och med två tolvpoängare, en av Tyskland och en av Schweiz.

Tysklands Joy Fleming kom tredje sist, men hennes låt Ein Lied Kann Eine Brücke Sein (ungefär En sång kan vara en bro) har blivit något av en klassiker i Eurovisionskretsar.

Storbritannien representerades av gruppen The Shadows. De som kritiserade dem tyckte att låten Let Me Be The One var gammalmodig, och det hjälpte antagligen inte att sångaren glömde orden i den första versen. Trots det så knep rockgruppen silver med sitt gitarrgungande.

Nederländernas representant Teach-In såg ut som om de lånat scenkläderna från inspelningen av en science fiction film. Ding Dinge Dong hade ändå en refräng som fastnade i huvudet och popgruppen tog en klar seger. Bidraget var det första någonsin att uppträda först och sedan vinna. Kanske xylofonspelarens enkla trick att i den sista tonen slå söndra ett glas fastnade i jurymedlemmarnas minne.

"Eurovisionens 60 år på 60 dagar" är en artikelserie som publiceras på svenska.yle.fi/eurovision. Varje dag publiceras en artikel om ett år i Eurovisionshistorian.

Finlands Fredi and Friends sjöng om dansstilen bump. Britterna levererade sin hittills mest framgångsrika vinnarlåt.

År 1976 fick Nederländerna för tredje gången äran att arrangera Eurovisionen, och efter att ha hållit tävlingen i både Hilversum och Amsterdam var det nu Haags tur att ta emot festivalfolket.

Grekland och Österrike återvände till tävlingen, medan Malta, Sverige och Turkiet drog sig ur. Speciellt Sveriges avhopp väckte förundran, tävlingen hade ju precis arrangerats i Stockholm. Men just där låg problemet. Dels fanns det en rädsla för att vinna igen, ekonomiskt skulle det inte ha varit hållbart. Dels hade debatten om kommersialisering av musiken fortsatt i Sverige och aktivisterna hade tagit Eurovisionen som syndabock.

Miljontals tv-tittare

BBC:s kommentator sade i början av sändningen att 450 miljoner tv-tittare följer med tävlingen i 33 länder, och utöver det lyssnar 80 miljoner på sändningen via radio.

På scenen fanns en dekor som hängde från taket och bytte form. På det sättet kunde varje bidrag ha en annan bakgrund är föregående. Det var också första gången som det fanns en programvärd i "green room", rummet som artisterna kunde slappna av i efter uppträdandet. Efter alla framföranden väntade man på resultatet från jurygrupperna, och medan The Dutch Swing College Band spelade gick Hans van Willigenburg runt bland artisterna och frågade hur de kände sig och vilket bidrag som var deras favorit.

Hans van Willigenburg intervjuar artister i green room. Hans van Willigenburg intervjuar artister i green room. Bild: EBU

Fredi (egentligen Matti Siitonen) återvände till tävlingen som Finlands representant. Han tävlade första gången redan år 1967 med Varjoon – suojaan som slutade på en delad tolfte plats. Under namnet Fredi and The Friends tog man en elfte plats av arton med låten Pump pump.

Med ”pump pump” syftar man på dansrörelsen bump som var populär på 70-talet. Gruppens koreografi ansågs vara för vågad för den traditionella sångtävlingen. Gruppen hade vunnit den nationella Eurovisionsuttagningen på finska, men översatte låten till engelska för tävlingen i Nederländerna.

Storbritannien tog det här året hem sin andra seger. Brotherhood of man uppträdde med låten Save your kisses for me. De fyra bandmedlemmarna hade matchat sina kläder och uppträdde med en enkel koreografi som var lätt att lära sig. De fick hela sju tolvor och deras låt klättrade på de europeiska listorna efter vinsten.

"Eurovisionens 60 år på 60 dagar" är en artikelserie som publiceras på svenska.yle.fi/eurovision. Varje dag publiceras en artikel om ett år i Eurovisionshistorian.

En strejk höll på att sätta stopp för tävlingen. Språkregeln tas åter i bruk och Finland sjunger om häxor i Lappland.

Sångtävlingen skulle arrangeras den 2 april i London efter Storbritanniens vinst i Haag. Men BBC:s kameramän strejkade och tävlingen måste inhiberas. Nederländerna hann redan meddela att de kunde ordna tävlingen men fackföreningen för tv-arbetare i landet sade sig stöda sina kolleger på andra sidan kanalen. Man lyckades ändå lösa stridigheterna och BBC slog snabbt fast att tävlingen skulle äga rum den 7 maj istället.

Videovykorten som BBC filmat av de tävlande drogs bort. Sverige och Norge klagade på att de inte gav en bra bild av deras sångare – de var inspelade i en nattklubb bara några dagar tidigare. Istället visade man publiken i Wembley conference centre medan kommentatorerna talade in de olika bidragen.

Språkregeln åter i bruk

De senaste fyra åren hade länderna fritt fått välja vilket språk de sjöng på och många hade valt engelskan. Nu tog man tillbaka regeln som sade att länderna måste uppträda på något av sina officiella språk. Tyskland och Belgien fick undantagslov det här året eftersom de redan hunnit välja sina representanter när regeln togs i bruk. Språkregeln gällde ända fram till år 1999.

Finland representerades av Monica Aspelund som tävlade med Lapponia och knep en tionde plats. Finland fick en tolvpoängare av Irland. Trots det medelmåttiga resultatet klarade sig sången senare bra i Europa och Monica Aspelund spelade in den på sex olika språk. Den nådde en femte placering på listorna i både Finland och Sverige.

Österrikes bidrag Boom boom boomerang är något man ofta gräver fram ur arkivet när man vill visa hur underliga bidrag som varit med i tävlingen. Gruppen Schmetterlinge bestod av fyra män och en kvinna och männen bar vita kläder framtill och svarta kostymer på ryggen. De hade dessutom ansiktsmasker på baksidan av huvudet. Låten blandade friskt med olika språk, och emellan sjöng de bara rotvälska. De placerade sig näst sist, endast Sverige gjorde sämre i från sig.

Frankrikes Marie Myriam vann tävlingen med den franska balladen L’Oiseau et l’Efant (ungefär Fågeln och barnet). Hon var landets femte och tillsvidare sista segrare.

"Eurovisionens 60 år på 60 dagar" är en artikelserie som publiceras på svenska.yle.fi/eurovision. Varje dag publiceras en artikel om ett år i Eurovisionshistorian.

Björn Skifs glömde orden, Danmark återvände till tävlingen och Baccara var förhandsfavoriter.

Den 23:e Eurovisionen arrangerades i Paris eftersom Frankrike segrat året innan. Danmark återvände till tävlingen efter en paus på tolv år. För första gången hade sångtävlingen två programledare, Denise Fabre och Léon Zitrone. Zitrone var dessutom den första manliga programledaren sedan den allra första showen år 1956.

Eftersom videovykorten orsakat dålig stämning året innan så bestämde man sig för att inte ha några alls i år. I stället fick publiken i hemmasofforna följa med hur artisterna tog sig från greenroom in på scenen. Både Norges och Sveriges artister bestämde sig för att skoja till det och Jahn Teigen gick in i en vägg medan Björn Skifs gick genom fel dörr.

Björn Skifs glömde dessutom bort orden i den första versen och drog till med ord som ändå lät som svenska. Det sägs att orsaken till missen berodde på att svensken hade planerat att göra en kupp och sjunga på engelska trots att det inte var tillåtet. När han sedan i misstag började sjunga på svenska blev han så förvånad att han glömde orden. Det blir alltid värre framåt natten slutade på fjortonde plats.

Finland representerades av Seija Simola och Anna rakkaudelle tilaisuus som slutade på delad artonde plats. Norge kom sist med noll poäng, den första nollan i tävlingen på sju år.

Luxemburg representerades av en av den tidens mest kända kvinnliga duon, Baccara. Efter succélåtar som Yes sir, I can boogie och Sorry, I’m a lady var de spanska sångarna förhandsfavoriter inför tävlingen. Kanske Parlez-vous Français? liknade för mycket deras tidigare låtarna, för Luxemburg kom på en sjunde plats. Baccaras framförande var ändå kvällens mest professionella med danskoreografi och säkerhet i sången.

Israel tog sin första vinst med låten A-Ba-Ni-Bi framförd av Izhar Cohen och Alpha Beta. Enligt historikern John Kennedy O’Connor hade Eurovisionen visats i många länder i Mellanöstern och då Israel uppträdde höll man i dessa länder en reklampaus. Då det började se ut som att Israel skulle vinna tävlingen avbröt man helt enkelt sändningen.

"Eurovisionens 60 år på 60 dagar" är en artikelserie som publiceras på svenska.yle.fi/eurovision. Varje dag publiceras en artikel om ett år i Eurovisionshistorian.

Djingis Khan härjade i Israel, Spanien fiskade röster med småbarn och klassikern Hallelujah vann tävlingen.

För första gången arrangerades Eurovisionen utanför Europa eftersom Israel tagit hem segern året innan. Nitton länder deltog i den tjugofjärde tävlingen. Också Turkiet skulle vara med men drog sig slutligen ur för att olika arabstater så hårt motsatt sig att tävlingen skulle hållas i Israel.

Västtyskland deltog med den numera kultförklarade gruppen och låten Dschinghis Khan. I hemlandet hördes upprörda röster över bidraget: hur skulle israelerna uppfatta låten om den mongoliska härskaren som också härjat på deras område? Men oron var obefogad, publiken i Jerusalem gav gruppen och deras fartfyllda framträdande vilda applåder.

Trots några tolvpoängare fick tyskarna ändå nöja sig med en fjärde plats.

Finland representerades av Katri Helena med låten Katson sineen taivaan. Låten är tonsatt av Fredi som två gånger tidigare representerat Finland. Låten knep en fjortonde plats med 38 poäng.

Spanien kom tvåa med Su Canciõn. På scenen hade sångaren Betty Missiego med sig fyra små barn som först satte sig vid hennes fötter och senare stämde in i la-la-la. I slutet av numret rullade de ut vimplar på vilka det stod ”tack” på olika språk. Detta var förstås totalt publikfrieri, men det gick hem hos jurymedlemmarna.

Israel vann för andra året i rad. Låten hette Hallelujah och sjöngs av Gali Atari och gruppen Milk & Honey. I början var det endast Gali Atari som sjöng, men så småningom stämde allt fler sångare och instrument in. I tävlingen sjöngs låten på hebreiska, men otaliga versioner har senare spelats in på olika språk, också finska och svenska.

"Eurovisionens 60 år på 60 dagar" är en artikelserie som publiceras på svenska.yle.fi/eurovision. Varje dag publiceras en artikel om ett år i Eurovisionshistorian.

Melodifestivalenvinnaren Måns Zelmerlöw uppträder i Ekenäs och Borgå i sommar. Zelmerlöw hänger med på Tomas Ledins turné i Svenskfinland i augusti.

28-åriga Zelmerlöw värmer upp Borgåpubliken den 14 augusti och Ekenäspubliken den 15 augusti.

Den svenska sångaren tog tidigare i år hem vinsten i årets Melodifestival. Han kommer i maj att representera Sverige i Eurovision Song Contest med låten Heroes.

Såhär glad var Zelmerlöw när han vann Melodifestivalen i år. Måns Zelmerlöw. Bild: Stina Stjernkvist/SVT

Känd från tv

Måns Zelmerlöw blev känd när han medverkade i tv-programmet Idols år 2005. Han har tävlat i Melodifestivalen sammanlagt tre gånger.

Han har också varit programledare för det populära tv-programmet Allsång på Skansen.

Övriga förband i Ekenäs är Irina Björklund och Ekenäsbandet Paul Oxley’s Unit. Förband i Borgå är Jukka Poika och Paul Oxley’s Unit.

Konserten i Borgå ordnas på Kokon och inleds klockan 17. Ekenäskonserten går av stapeln i Stallörsparken och inleds klockan 16.

Biljetterna till båda konserterna släpptes för en dryg månad sedan.

Läs också:
Tomas Ledin till Ekenäs
Ekenäsband värmer upp Tomas Ledin

Norge protestjojkade, Turkiet sjöng om olja och en vuxen man dansade omkring på scenen i en pingvindräkt. Men bäst minns alla Johnny Logans seger.

Året innan hade Israel segrat för andra året i rad, men hade inte råd med att arrangera tävlingen igen. Länderna som kom tvåa och trea tillfrågades då, men först Nederländerna som kommit på tolfte plats ställde upp. Deras villkor var ändå att produktionen skulle göras mindre och billigare.

Den tjugofemte Eurovisionen i Haag hade nitton deltagare. Monaco drog sig ur och återvände först år 2004. Israel deltog inte eftersom finaldagen var en religiös helgdag i hemlandet. Marocko, landet i västra Nordafrika, deltog för första och hittills sista gången. Det är tillsvidare det enda afrikanska landet som deltagit i Eurovisionen och dessutom sjungit en hel låt på arabiska.

Inte så hemliga budskap

Turkiet återvände efter ett års paus. Enligt historikern John Kennedy O’Connor hade landet hoppat över tävlingen i Israel eftersom arabstater hotat med att stoppa oljetillförseln ifall de deltagit. Turkiets låt hette Petr’ Oil, vilket var ett mansnamn. Men titeln kan också hänvisa till bensin.

Också Norge hade ett budskap i sin låt. Låten Sámiid Ædnan (översatt ungefär Samisk jord) är inspirerad av den samiska självstyrelserörelsen i Nordnorge. Sverre Kjelsberg sjunger om att man sitter och jojkar framför parlamentet dag och natt för sin sak, och då kommer Mattis Hætta jojkande in på scenen. Jojken slutade på sextonde plats.

Den finska juryn förstod sig inte på det samiska inslaget och gav inga poäng till Norge. Å andra sidan tyckte nästan ingen heller om Finlands bidrag. Vesa-Matti Loiri och Huilumies kom på sista plats med sammanlagt sex poäng från Frankrike och Norge.

Eurovisionspubliken började vid det här laget vara van vid de mest underliga uppträdandena på scenen. Västtysklands Katja Ebstein hade exempelvis fyra skrämmande clowner i bakgrundskören i låten Theater som kom tvåa. Men gränsen för underligheter verkar ändå gå vid en vuxen man utklädd till pingvin. En sådan fanns nämligen med i Luxemburgs bidrag Papa Pingouin. Låten kom på nionde plats.

Belgiens Telex deltog med den första syntmusiklåten i tävlingens historia. Låten Eurovision var dessutom det första bidraget att innehålla en bit av tävlingens signaturmelodin Te deum. Men kanske stilen var för modern eftersom killarna i skarf slutade på sjuttonde plats.

Segrade gjorde Irlands Johnny Logan med What’s another year. Logan är född i Australien men hans familj flyttade tillbaka till Irland då han var tre år gammal. Efter tävlingen blev vinnarlåten en stor hit men hans karriär tog inte riktigt fart. Sju år senare kom han att igen stiga upp på Eurovisionsscenen och ta hem guldet en gång till för sitt hemland.

"Eurovisionens 60 år på 60 dagar" är en artikelserie som publiceras på svenska.yle.fi/eurovision. Varje dag publiceras en artikel om ett år i Eurovisionshistorian.

Riki Sorsa testade på reggae, Tysklands Johnny Blue lärde sig spela gitarr och Bucks fizz twistade sig till vinst.

Irländska Johnny Logan hade tagit hem segern året innan och sångtävlingen arrangerades nu för andra gången i Dublin. Tjugo länder deltog i tävlingen, det enda debuterande landet var Cypern. Italien och Marocko skyllde på deras dåliga placeringar tidigare år och drog sig ur tävlingen, medan Israel och Jugoslavien återvände.

Finland representerades av Riki Sorsa och låten Reggae O.K. Den unga sångaren liknade slående mycket brittiska sångaren Rod Stewart. Den avslappnade stämningen på scenen och Riki Sorsas gul-rosa kläder fungerade ändå inte på de europeiska juryerna och Finland kom på sextonde plats.

Västtyskland tävlade med låten Johnny Blue som handlade om en pojke som blir retad av andra barn för att han är blind. Han lär sig ändå spela gitarr och skriver sånger om hur man ska komma över sina motgångar, vilket sedan gör honom populär. Lena Valaitis kom på andra plats. Bland annat Thorleifs har gjort en svensk version av låten.

Storbritannien tog sin fjärde seger i Dublin. Bandet Bucks fizz, som bestod av två blonda kvinnor och två blonda män, twistade sin väg in i jurygruppernas hjärtan. Bucks fizz är för övrigt en cocktail bestående av champagne och apelsinjuice.

Gruppen grundades inför den brittiska uttagningen till Eurovisionen. Bandet fick en del kritik eftersom det påstods att medlemmarna valts mer på basis av sitt utseende än sin sångförmåga. I den direktsända sångtävlingen märker man att fokusen var mera på koreografin än sångprestationen. Making your mind up blev en succé i största delen av Europa och också bandets följande låtar klarade sig bra på listorna.

Västtyskland fick fler tolvor än Storbritannien, men Bucks fizz fick poäng från varenda ett land i tävlingen vilket resulterade i att de vann med fyra poäng. Sekvensen där de brittiska killarna drar av tjejernas kjolar ses ofta i olika videomontage över tävlingens historia.

"Eurovisionens 60 år på 60 dagar" är en artikelserie som publiceras på svenska.yle.fi/eurovision. Varje dag publiceras en artikel om ett år i Eurovisionshistorian.

Efter 27 försök vann Tyskland äntligen Eurovisionen med en sång om lite fred. Finlands Kojo sjöng också om fred men bommade totalt.

Efter segern i Dublin var det Storbritanniens tur att stå värd för sångtävlingen. Till allas förvåning bestämde sig öriket för att arrangera tävlingen i lilla Harrogate, en stad i norra Yorkshire. Frankrike och Grekland drog sig ur tävlingen så arton länder gjorde upp sinsemellan.

Erkki Toivanen var Finlands Eurovisionskommentator i tävlingen år 1982. Bild: EBU

Före videovykorten spelades upp fick deltagarländernas kommentatorer vinka till kameran. Finlands kommentator år 1982 var Erkki Toivanen som till vardags var Yles Londonkorrespondent. Han visade kamerorna tummen upp.

Finland presenterades med bilder av dansande människor i folkdräkter, insjölandskap och Saima kanal medan Finlandiahymnen dånade i bakgrunden. Kojo representerade Finland med låten Nuku pommiin. Pressen hade först varit ivrig över att en rocklåt tagit sig till Eurovisionen, men tonen var en annan efteråt då bidraget landat på noll poäng. Låten var ett ställningstagande mot kapprustningen i världen.

Sverige representerades av Chips bestående av Kikki Danielsson och Elisabeth Andreassen. Deras låt Dag efter dag kom på åttonde plats vilket var landets bästa placering på några år. Chips turnerade runt norra Europa efter tävlingen, men splittrades året därpå. Bandmedlemmarna hade alla solokarriärer på sidan om bandet. Kikki Danielson skulle delta i tävlingen ännu några år senare med Bra vibrationer medan Elisabeth Andreassen till och med vann Eurovisionen med La det swinge.

Västtyskland hade varit med ända sedan sångtävlingens start och tog hem sin första seger med Ein bißchen frieden (ungefär översatt Lite fred). Låten framfördes av sjuttonåriga Nicole som satt på en pall med en stor, vit gitarr i famnen. Många av de andra bidragen hade haft galna koreografier, inspirerade av vinnarna Bucks fizz från året innan. Nicoles bidrag stod därför ut i sin enkelhet.

Efter att Nicole utsetts till segrare skulle hon sjunga låten en gång till och gjorde det då på tyska, engelska, franska och nederländska. Publiken i Harrogate centre applåderade ivrigt varje gång hon introducerade ett nytt språk i låten. Efter tävlingen blev låten en stor succé på flera håll i Europa. Både sången som vann tävlingen och sången som kom sist handlade alltså om fred och kapprustningen.

"Eurovisionens 60 år på 60 dagar" är en artikelserie som publiceras på svenska.yle.fi/eurovision. Varje dag publiceras en artikel om ett år i Eurovisionshistorian.

Carola Häggkvist intog Eurovisionsscenen för första gången. Ami Aspelund sjöng om fantasier och sändningen blev för första gången över tre timmar lång.

München i Västtyskland stod värd för sångtävlingen efter att Nicole tagit hem segern året innan. Showen var den hittills längsta med sina tre timmar, trots att det också tidigare varit tjugo länder med och tävlat. En av orsakerna till längden var att programledaren repeterade allt på tre språk och dessutom klappade man först åt bidraget, sedan för låtskrivaren, dirigenten och slutligen ännu för artisten.

Ami Aspelund representerade Finland. Sex år tidigare hade hennes syster Monica Aspelund tävlat med låten Lapponia som kom på tionde plats. Lillasystern Ami och Fantasiaa tog sig in på delad elfte plats. Den tyske programledaren var väldigt dålig på utländska namn och kallade dirigenten Ossi Runne för Ossi Runi, medan Ami döptes om till Ami Aspesund.

Sverige representerades av Carola Häggkvist och hon gjorde ett utmärkt framträdande med låten Främling som knep en tredje plats. Carolas mikrofon krånglade i början och följaktligen hördes inte det första ordet, men sextonåringen lät det inte störa utan fortsatte självsäkert. Den gula dräkten Carola haft på sig i Melodifestivalen hade bytts ut till en skjorta med en giraff. Åtta år senare skulle hon återvända till tävlingen och ta hem guldet.

Luxemburg tog sin femte och hittills sista seger med fransyskan Corinne Hermés som sjöng låten Si la vie est cadeau (översatt ungefär Om livet är en gåva). Corinne var den tjugonde kvinnliga soloartisten att vinna Eurovisionen under sångtävlingens första 28 år.

Vinnarlåten blev ändå ingen vidare succé. Svenskarnas Främling (tredje plats) och Jugoslaviens Džuli (fjärde plats) klarade sig till och med bättre på listorna runtom Europa.

"Eurovisionens 60 år på 60 dagar" är en artikelserie som publiceras på svenska.yle.fi/eurovision. Varje dag publiceras en artikel om ett år i Eurovisionshistorian.

Söndagskvällarna är räddade! Ända fram till finalveckan kommer De Eurovisa att titta igenom, diskutera och poängsätta alla årets fyrtio Eurovisionslåtar tillsammans med stjärngäster.

I de fyra avsnitten av De Eurovisa ska alla årets fyrtio bidrag analyseras. Det blir tio låtar per avsnitt. Som programledare fortsätter radiopersonligheten Eva Frantz och som ständig bisittare Johan Lindroos, musikchef för Radio Vega och Radio Extrem. Båda åker också i maj till Eurovisionen i Wien för att för femte året i rad kommentera tävlingen.

Stjärngäster

Frida Lindholm och Klaus Suhonen. Frida Lindholm och Klaus Suhonen. Bild: Yle / Ilmari Fabritius

Varje avsnitt gästas av två kända finlandssvenska profiler. I det första avsnittet (26.4) träffar vi radiopersonligheten Frida Lindholm från Radio Extrem och Klaus Suhonen, sångare och gitarrist i Hans on the bass som i år deltog i Tävlingen för ny musik UMK. I det andra avsnittet (3.5) möts Satin Circus-musikern Krippe Westerling och musikredaktören, EBU-veteranen Kjell Ekholm. Också Satin Circus deltog i UMK-uttagningen i år och kom tvåa.

Kjell Ekholm och Krippe Westerling. Kjell Ekholm och Krippe Westerling. Bild: Yle / Ilmari Fabritius

Niklas Rosström och Clarissa. Niklas Rosström och Clarissa. Bild: Yle / Ilmari Fabritius

I det tredje avsnittet (10.5) träffar vi nöjesproducenten Niklas Rosström och sångaren Clarissa. Clarissa deltog i UMK-uttagningarna ifjol. I det sista avsnittet (17.5) ser vi sångaren Ami Aspelund som representerade Finland i Eurovisionen år 1983, samt regissören Tage Rönnqvist.

Ami Aspelund och Tage Rönnqvist. Ami Aspelund och Tage Rönnqvist. Bild: Yle / Ilmari Fabritius

Årets gäster har en brokig bakgrund och kommer med olika insikter.

– Vi har alltid haft bra gäster i programmet, men den här gången fick vi med många olika synvinklar. Det känns som den mångsidigaste säsongen hittills, säger Eva Frantz.

– Gästerna är faktiskt bra. Det är roligt att ha med några lite äldre Eurovisionsrävar som varit med förut och har det perspektivet, någon som är musiker och någon som jobbar med att göra musikvideor, säger Johan Lindroos.

Fjärde säsongen

– Jag tror att det som skiljer sig mest i den nya säsongen av De Eurovisa är att vi som gör den börjar vara rutinerade, säger Eva Frantz. Vi har alltid varit några radioreportrar som gör ett TV-program men nu när vi är på fjärde säsongen så känns det som att vi faktiskt vet vad vi gör och vad som fungerar. Exempelvis hur studion borde se ut och att vi vill visa så mycket som möjligt av musikvideorna.

De Eurovisas studio är liten och intim. De Eurovisas studio. Bild: Yle / Ilmari Fabritius

Bland bidragen finns i år väldigt många ballader och det kan bli lite tråkigt tycker Johan Lindroos.

– Det finns några riktigt bra ballader men sedan finns det också många jämntjocka. Det finns också förvånansvärt få låtar som hoppar på någon musiktrend från världen. Det finns egentligen ingenting som påminner om Robin Schulz eller den akustiska stilen som nu varit populära. Sveriges bidrag låter som en poplåt från år 2014-15. Den är närmast på pulsen, men är ganska ensam om det.

– Det som också är påfallande är att det finns flera duetter av varierande kvalitet. Det skulle jag kalla en Common Linnets-trend. Nederländernas bidrag blev tvåa ifjol och många tyckte säkert att det var en bra låt, ett bra nummer och bra dynamik mellan sångarna. Man märker att många influerats av dem. De som lyckas bäst med det är Estland och Norge, säger Eva Frantz.

De Eurovisa på Yle Fem söndagar klockan 20.00 med start den 26 april. Också på Yle Arenan.

På sociala medier får man gärna prata om programmet med hashtaggen #DeEurovisa.

Följ också De Eurovisa på Facebook: facebook.com/DeEurovisa
Twitter: twitter.com/DeEurovisa
och Instagram: instagram.com/deeurovisa

Det har igen blivit dags att bekanta sig med de låtar som tävlar i Eurovision Song Contest i Wien. Alla fyrtio deltagarländer har knåpat ihop finfina musikvideor till sina bidrag.

Men lite grann tycks fantasin tryta ute i Europa, det finns nämligen flera återkommande element i musikvideorna. Därför presenterar De Eurovisa världens roligaste godisspel.

Skaffa en rejäl skål med godis och utmana familjen att vara med! Så här går det till:

Håll utkik efter följande detaljer

1. Kvinna i röd klänning
2. Stråkinstrument
3. Någon springer i slow motion
4. Extremt surmulna barn
5. Någon som sjunger i en tom industrihall
6. Ett exotiskt djur
7. Eld
8. Träd
9. Hipsterglasögon

Ser du någon av desa, ropa"GODIS" och kamma hem dina poäng! Den som får flest poäng belönas med den största drösen godis och en applåd (och måste borssa tänderna extra noga på kvällen).

De Eurovisa sänds på söndagar klockan 20.00 i Yle Fem med start den 26 april.

I det första avsnittet av De Eurovisa ska panelen ge poäng till bland annat Finlands och Estlands Eurovisionsbidrag som båda är vinnarfavoriter. Gästerna Frida Lindholm och Klaus Suhonen är inte av helt samma åsikt i saken.

Tio låtar ska betygsättas då radiopersonligheten Frida Lindholm från Radio Extrem och Klaus Suhonen, sångare och gitarrist i bandet Hans on the bass som i år deltog i Tävlingen för ny musik UMK, gästar De Eurovisa.

Länderna vars låtar ska få poäng är Moldavien, Armenien, Belgien, Nederländerna, Finland, Grekland, Estland, Makedonien, Serbien och Ungern.

PKN uppträder i början

I programmet ses bidragen i den ordning som de också klättrar upp på Eurovisionsscenen i den första semifinalen. Det betyder att Finlands egen Pertti Kurikan Nimipäivät är låt nummer fem som ska bedömas. Vad tror då Frida och Klaus om Finlands chanser i Wien?

– Det är svårt att säga. Det beror på hur man lyckas marknadsföra PKN utomlands. Om folk känner till deras historia och har sett Punksyndrom-dokumentären så tror jag att vi till och med kan vinna, säger Klaus Suhonen.

– Jag kommer att sätta pengar på dem. Jag tänker slå 70 euro vad om att PKN vinner i år! säger Frida Lindholm.

Fridas lugg behöver tämjas. Frida Lindholm fixar frisyren. Bild: Yle / Hanna Othman

Vilken är din Eurovisionsbakgrund?

– Jag älskar Eurovisionen! utbrister Frida. Under varje final är vi en grupp som samlas för att äta chips och ge poäng.

– Jag har följt med tävlingen sedan jag var liten, berättar Klaus. De år som det funnits bra låtar med har det engagerat mig mera. De senaste åren tycker jag att Finland haft riktigt bra artister.

Klaus Suhonens band Hans on the bass har två gånger varit med och tävlat i Tävlingen för ny musik, UMK. Första gången var år 2012 och andra gången nu i år. Han säger att tävlingen är ett bra sätt att få publicitet. Dessutom är det skojigt.

Klaus Suhonen och programledare Eva Frantz får direktiv av producenten. Klaus Suhonen och Eva Frantz. Bild: Yle / Hanna Othman

Vad får dig att se på Eurovisionen?

– Hela showen, det är ett fantastiskt evenemang. Folk är glada, allting är överdrivet och det är glitter och glans, säger Frida.

– Nyfikenhet på om någon lyckats göra en riktigt bra låt. Det är en svår balansgång. Om man gör en låt som är för speciell och som ingen annan tidigare gjort så är det kanske en kombination som inte fungerar. Gör man å andra sidan sådant som alltid fungerar med möjligast naturliga lösningar så har högst antagligen någon annan redan gjort den.

Johan Lindroos och Frida Lindholm. Johan Lindroos och Frida Lindholm i De Eurovisa-studion. Bild: Yle / Ilmari Fabritius

Vad tycker du om årets låtar?

– Jag har bara sett låtarna som vi bedömer i det första avsnittet av De Eurovisa och jag tycker att det är bra standard, säger Klaus. Här fanns några som var förvånansvärt bra.

– Jag har också bara sett de här första tio låtarna, men av dem är Pertti Kurikan Nimipäivät överlägset bäst. De står ut och har inte samma kärlek- och fredsbudskap som alla andra, enligt Frida.

De Eurovisas studio. De Eurovis Bild: Yle / Hanna Othman

Eurovisionen fyller i år 60 år och Frida Lindholm och Klaus Suhonen ombads välja ut en låt som betytt något för dem från tidigare år. För Fridas del blev det Herreys vinarlåt Diggiloo diggiley från år 1984 medan Klaus valde Paradise Oskar med Da da dam från år 2011. Hör motiveringarna i programmet!

Det första avsnittet av #DeEurovisa är inspelat! Underbara @FridaMLindholm och @KlaffenDanger är gäster i det första avsnittet som sänds den 26.4 på #YleFem. Så här såg det ut när vi skulle ta promobilder. #yleesc #euroviisut #eurovision

A video posted by @deeurovisa on Apr 11, 2015 at 8:44am PDT

De Eurovisa med gästerna Frida Lindholm och Klaus Suhonen på Yle Fem söndagen den 26 april klockan 20.00. Också på Yle Arenan.

Följ också De Eurovisa på Facebook: facebook.com/DeEurovisa
Twitter: twitter.com/DeEurovisa
och Instagram: instagram.com/deeurovisa

I det första avsnittet av de Eurovisa gav panelen poäng till de första tio låtarna i den första semifinalen. Bland dem hittar vi också Finlands Pertti Kurikan Nimipäivät.

Flest poäng fick Finland (36p), följt av Belgien (31p) och Armenien (30p). På sista plats i det första avsnittet hittar vi Grekland med 9p.

Radiopersonligheten Frida Lindholm gav en full tia till Finland och lovade också sätta pengar på att Pertti Kurikan Nimipäivät vinner i Wien. Också Eva Frantz och Johan Lindroos trodde starkt på PKN. Musikern Klaus Suhonen gav ingen låt en tia, men gillade starkt både Armenien och Ungern. Också musikchef Johan Lindroos var helt såld på Ungern och gav Boggie en tia.

Det lägsta poänget som delades ut var en etta och det var Frida som gav den till Grekland. Grekland blev också med god marginal på sista plats i det här avsnittet.

Vad tycker du om resultatet? Var det rätt låt som fick flest poäng av De Eurovisa? Kommentera gärna.

Herreys och de gyllene skorna dansade sig in i folks hjärtan. Kirka gjorde mycket annat än bara hängde och en tävlare buades för första gången av scenen.

Luxemburg hade tagit sin femte och hittills sista seger i sångtävlingen året innan och stod således värd för den 29:e Eurovisionen. Nitton länder deltog och finalen arrangerades den femte maj. Det var först den tredje gången som tävlingen hölls i maj, men det skulle bli tradition.

I Finlands videovykort kunde man se kvinnor och män som svettades i bastun. Efter en stund krympte de och det visade sig att de hade suttit på en finsk flagga. Finlands representant var Kirka med låten Hengaillaan. Kirka sjöng säkert, spelade munspel och flirtade med kameran. De tre bakgrundssångarna verkade inte alls ha koordinerat sina kläder, men det kan påpekas att det är Kaija Koo som sjunger i rosa, fluffig dockklänning. Hengaillaan slutade på plats nio.

Storbritanniens Belle and The Devotions buades av scenen. Låten Love games var kanske inte örikets bästa bidrag genom tiderna, men buandet lär ha berott på att engelska fotbollshuliganer härjat i Luxemburg efter en match hösten innan. Tjejtrion slutade på sjunde plats.

Irland kom på andra plats med Linda Martin och Terminal 3. Låten var skriven av Eurovisionsvinnaren Johnny Logan, och kombinationen Johnny Logan och Linda Martin skulle visa sig vara guld värd åtta år senare.

Svenska Herreys hade fått äran att inleda hela tävlingen, och det visade sig att de satt ribban så högt att ingen annan kunde nå den. Diggi-loo diggi-ley vann tvåan med åtta poäng. De tre bröderna Per, Richard och Louis Herrey dansade och sjöng i färggranna skjortor och med gyllene skor på fötterna.

Sverige vann Eurovisionen för andra gången precis tio år efter att Abba tagit hem den första segern med Waterloo.

"Eurovisionens 60 år på 60 dagar" är en artikelserie som publiceras på svenska.yle.fi/eurovision. Varje dag publiceras en artikel om ett år i Eurovisionshistorian.

Ryssland sjunger i år i Eurovisionen om fred. Den Eurovisa panelen måste ta ställning till om de ger poäng för låten eller om de låter sig påverkas av politiken. Gäster är Satin Circus-sångaren Krippe Westerling och EBU-veteranen Kjell Ekholm.

Både det största och det minsta deltagarlandet ska poängsättas då De Eurovisa tar sig an bidragen av Ryssland, San Marino, Montenegro, Irland, Rumänien, Vitryssland, Albanien, Danmark, Litauen och Georgien.

Förutom programledare Eva Frantz och bisittare Johan Lindroos får vi i programmet också träffa Kristian ”Krippe” Westerling. Krippe är mest känd från Helsingforsbandet Satin Circus som i år kom tvåa i Tävlingen för ny musik UMK. Den andra gästen är Radio Vegas tidigare musikchef Kjell Ekholm. Kjell har dessutom i åtta års tid suttit i European broadcasting unions styrgrupp och på nära håll följt med hur Eurovisionstävlingar arrangerar.

De Eurovisas studio. De Eurovisas studio. Bild: Yle / Ilmari Fabritius

Ryssland sjunger om fred

Ryssland representeras i år av Polina Gagarina med låten A million voices. Bakom låten hittas bland annat några svenska låtskrivare.

– Det är en bra producerad låt, och om damen sjunger lika bra på scenen så kan det gå riktigt bra. På grund av det politiska läget är det ändå fråga om ifall folk röstar, säger Kjell Ekholm.

– Om låten också görs bra på scenen så kommer jag nog att få kalla kårar. Men låtens budskap är naivt, säger Krippe Westerling.

Alla paneldeltagare håller med om att det är fel att dagens politiska läge går ut över sångaren som representerar Ryssland, men tror ändå att det kan inverka på slutresultatet i tävlingen. Vilka vitsord panelen ger bidraget kan man se i programmet på söndag.

Eva koncentrerar sig på sina repliker medan Kjell får lite puder i ansiktet. Eva Frantz och Kjell Ekholm. Bild: Yle / Hanna Othman

Vad tycker du om årets låtar?

– På basis av videoinspelningarna är det svårt att säga. I en studio kan alla sjunga men i verkligheten kan det låta annorlunda. Videor kan också ge felaktiga bilder på bidragen, men jag skulle säga att det är ett varierande år, säger Kjell. Jag tycker mig också höra lite nationella karaktärsdrag i många av låtarna.

– Inte så många sticker ut, men vårt grannland Sverige är jätteduktiga på det här. Måns Zelmerlöws låt är jättebra, han har bra chanser att klara sig. Italien verkar också ha en bra låt.

De Eurovisa i sin studio. Bild: Yle / Hanna Othman

Vad behöver en vinnarlåt?

– Både låten och framförandet behöver vara något extra. Största delen av publiken ser och hör bidragen för första gången i sändningen. Det ska vara något som tilltalar en stor publik och något som gör att man kommer ihåg det, säger Kjell.

– De senaste åren har det varit bra med en lite chockfaktor. Men det ska också vara en bra låt, oberoende om det är Conchita Wurst eller Lordi så har de också haft starka låtar, säger Krippe.

De Eurovisa ser på musikvideor i sin studio. Bild: Yle / Hanna Othman

Vad tror du om Finlands chanser?

– Pertti Kurikan Nimipäiväts bidrag har twisten, men är låten tillräckligt stark? Endera vinner de eller så blir de något annat, svårt att säga, säger Krippe Westerling diplomatiskt.

– Jag tror att de får många röster från publiken, men jag tror också att de nationella juryerna drar ner på PKN:s chanser att klara sig. Juryerna tänker på de musikaliska aspekterna i bidragen, tippar Kjell Ekholm.

Johan Lindroos och Krippe Westerling. Johan Lindroos och Krippe Westerling. Bild: Yle / Hanna Othman

Eurovisionen fyller i år 60 år och Kjell Ekholm och Krippe Westerling ombads välja ut en låt som betytt något för dem från tidigare år. För Kjells del blev det Lordis vinnarlåt Hard rock halleluja från år 2006 medan Krippe valde nederländska Teach-in med deras vinnarlåt Ding dinge dong från år 1975. Hör motiveringarna i programmet!

De Eurovisa med gästerna Krippe Westerling och Kjell Ekholm på Yle Fem söndagen den 3 maj klockan 20.00. Också på Yle Arenan.

Följ också De Eurovisa på Facebook: facebook.com/DeEurovisa
Twitter: twitter.com/DeEurovisa
och Instagram: instagram.com/deeurovisa

Programledaren Lill Lindfors stal nästan showen från Norges vinnarduo Bobbysocks. Kikki Danielsson hade bra vibrationer och årets yngsta deltagare var nio år gammal.

Tävlingen i Sverige var den största hittills, i alla fall om man såg till lokalen som den ordnades i. Spelplatsen var Göteborgs Scandinavium med plats för 8 000 åskådare efter att scenen stod klar.

Den svenska Melodifestivalen har präglats av att också programledarna ska showa och sjunga. Kanske det har sina rötter i det som programledaren Lill Lindfors gjorde år 1985, nämligen öppnade Eurovisionen genom att själv sjunga låten My joy is building bricks of music (Musik ska byggas utav glädje). Det här var första gången som också programledaren sjöng i sändningen.

I videovykorten fick man se tävlingsbidragens upphovsmän utforska Göteborg. På det här sättet underströk man att Eurovisionen är en låtskrivartävling.

Finlands Sonja Lumme klarade sig hyfsat bra och kom på nionde plats med Eläköön elämä. Danmark var det enda Nordiska landet som inte tog sig in i topp tio. Gruppen Hot Eyes hade kommit på fjärde plats året innan och gjorde nu ett nytt försök med Sku' du spørg' fra no'en? (ungefär Skulle du fråga av någon?). År 1985 fanns det inte ännu någon åldersregel och med på scenen hade Søren Bundgaard sin nioåriga dotter som både sjöng och klädde sig i accessoarer som hon rev av bakgrundssångarna.

Kikki Danielsson representerade Sverige och hemmapubliken gav henne stora applåder. Bra vibrationer kom på tredje plats och har blivit en svensk klassiker.

Då det blev dags för poänggivningen lyckades programledaren Lill Lindfors få allas uppmärksamhet på sig själv igen. Då hon kom in på scenen låtsades hon att hennes kjol fastnade på en spik och kjolen föll av. Hon stod i bara trosor en stund på scenen och såg skräckslagen ut, tills det visade sig att övre delen av hennes klädsel kunde vändas ner till en klänning.

Publiken applåderade förtjust och Lill Lindfors förklarar att hon ville se till att alla var vakna. Hon intervjuades av Bettina Sågbom år 2009 och berättade då att endast åtta personer kände till att hon skulle göra tricket.

Hela fyra bidrag fick över hundra poäng i den trettionde Eurovisionen. Tyskland kom på andra plats trots att de kom in i tävlingen som förhandsfavoriter. Norge segrade för första gången, på sitt tjugofemte försök. Innan dess hade de dessutom lyckats bli sist sex gånger.

Bobbysocks bestod av Hanne Krogh och Elisabeth Andreasson. Elisabeth och trean Kikki Danielsson hade representerat Sverige bara tre år tidigare, nu tävlade de skilt. La det swinge handlar om lusten man får att dansa av de gamla melodierna som spelas på radio.

"Eurovisionens 60 år på 60 dagar" är en artikelserie som publiceras på svenska.yle.fi/eurovision. Varje dag publiceras en artikel om ett år i Eurovisionshistorian.

Belgiens Sandra Kim blev den yngsta segraren någonsin. Tävlingsbidrag nummer 500 uppfördes och Norge var först med en dragartist på scenen.

Den 31:a Eurovisionen arrangerades i Bergen och Norge stod för första gången värd för sångtävlingen. Finland var nu det enda Skandinaviska landet som inte hade vunnit Eurovisionen. På plats i Grieghallen fanns också den kungliga familjen. Scenen var formad som ett isberg och lystes upp av lampor i olika färger.

Legenden Ossi Runne

Finlands representant hette Kari Kuivalainen och låten som han sjöng var Päivä kahden ihmisen. Bidraget slutade på femtonde plats. Innan Kari klev upp på scenen bad programledaren Åse Kleveland publiken ge en stor applåd för den finska dirigenten Ossi Runne, det var nämligen tjugonde gången som han stod framför den stora Eurovisionsorkestern. Han skulle återvända ännu tre gånger innan han gav över till yngre krafter.

Island var med för första gången. De tävlade med upptempolåten Gleðibankinn (ungefär Glädjebanken) som slutade på sextonde plats, en placering sämre än Finlands. En av artisterna i den isländska gruppen ICY var Eiríkur Hauksson som senare också deltog som soloakt i Eurovisionen i Finland år 2007. Han är också bekant för många nordbor från panelen i Inför Eurovision song contest.

Låt nummer 500 uppfördes i Bergen. Det var Luxemburgs Sherisse Laurence med L’amour de ma vie som fick den äran. Låten kom trea i tävlingen.

Värdlandet Norges bidrag hette Romeo och framfördes av Ketil Stokkan. Med sig på scenen hade Ketil två dansare klädda i franska 1700-talskläder. Den ena var en man i klänning, och därmed blev Norge det första landet att tävla med en dragartist. Bidraget slutade på tolfte plats.

Segrade gjorde Belgiens Sandra Kim. Sångerskan hade påstått sig vara 15 år gammal, men efter tävlingen avslöjade hon att hon bara var 13 år. Hon var och fortfarande är den yngsta personen att vinna Eurovisionen. Varför sångarens manager ville ljuga om Sandra Kims ålder är också oklart, eftersom det inte fanns någon regel som dikterade hur gammal man måste vara för att delta i tävlingen.

I och med Belgiens vinst med J’aime la vie (ungefär Jag älskar livet) hade nu alla länder som deltog i den första Eurovisionen år 1956 vunnit tävlingen. Tillsvidare är det också Belgiens enda seger.

"Eurovisionens 60 år på 60 dagar" är en artikelserie som publiceras på svenska.yle.fi/eurovision. Varje dag publiceras en artikel om ett år i Eurovisionshistorian.