Benny Törnroos, välkänd programledare i Radio Vega och Yle Fem, har aldrig sett sig som en schlagersångare. Ändå hamnade han i Eurovisionssvängen på 1980-talet.
- Min goda vän Ronnie Kamras hade skrivit en melodi och så ringde han mig och frågade om jag ville sjunga den i de finländska uttagningarna. Det behövdes en text också, så den skrev jag tillsammans med Marita Lindquist. Och så kom ännu Jack Mattsson med som arrangör, så det var ju verkligen ett dream team!
Sången hette I november och med den tävlade Benny Törnroos i Euroviisut 1988. Men han har aldrig sjungit låten efter det, och inte heller sett på sitt eget framträdande på band. När han nu gör det blir han positivt överraskad.
- Den var betydligt bättre än jag trodde! Jag kom inte ihåg att den blev så stor mot slutet, med modulationer och breaks! Och skägg har jag också, det var nog den enda episoden i mitt liv jag haft det!
Vinkade till vännerna och glömde texten
Ett annat minne väcks också till liv.
- Ja just det, jag tappade ju bort texten där vid ett ställe. Det satt några bekanta på första raden och jag jag vinkade glatt till dem och plötsligt höll jag på att missa en hel textrad! Det var ju inte så proffsigt!
Men i alla fall höjde Helsingin Sanomats ansedda kritiker Jukka Kajava i efterskott I november till skyarna.
- Han skrev att jag hade tävlingens bästa frasering, så tydligen lyckades jag rädda situationen, skrattar Törnroos.
Livrädd för att vinna
I november kom på elfte plats i tävlingen men det var lika bra. Benny Törnroos ville nämligen absolut inte vinna.
- Nej jag var livrädd! Eurovisionen ordnades exakt samma vecka som vår dotter Linda var beräknad att födas! Och då skulle jag ju inte ha kunnat stå någonstans i Dublin och sjunga medan min fru födde barn.
Istället blev det Boulevard med Nauravat silmät muistetaan som reste till Dublin. Och Eurovision vanns av en viss Céline Dion, som representerade Schweiz.
Papperslappar och tusch
Året därpå fick Benny Törnroos ett hedersuppdrag. Han fick sitta med i juryn som utsåg representanten för 1989.
- Vi var ett gäng personer med papperslappar och tuschpennor som höll upp våra poäng. Det var inte så avancerat på den tiden.
Att fördela poängen var inte alls så lätt om man kunde tro.
- Det var svårt att bedöma! De flesta var ju bra på något sätt och man ville inte skjuta ner någon. Och vilken var nu bäst? Jag tyckte själv att Kim Lönnholms Minä olen muistanut var väldigt fin, fast den inte var någon direkt eurovisonslåt. Men jag vill minnas att jag ändå röstade på La dolce vita, som ju också vann.
Därmed hade Törnroos skött sitt juryuppdrag med all heder, för Anneli Saaristo kom på sjunde plats i Eurovisionen, det vill säga en av våra absolut bästa placeringar genom tiderna.