Den blonda pagen, de klarblå ögonen och det bländade leendet har hon kvar. Likaså rösten, och när Monica Aspelund intervjuas brister hon ut i sång ett flertal gånger.
Det är inte så konstigt. Musiken har varit Monicas följeslagare sedan hon äntrade scenen som fyraåring. Givetvis dyker en och annan trall upp när vi ska blicka tillbaka på en lång och händelserik karriär.
Kängurun ingen favorit
Vi tar det från början. Efter det där första radioframträdandet fortsatte Monica att sjunga i barnprogram. Via underhållningsprogrammet Ding dong dax, som spelades in i Vasa, fick hon mycket tidigt in en fot i branschen.
- Ronnie Krancks orkester spelade i programmet, och i blåssektionen ingick Lill-Jörgen Petersen som såg till att jag fick ett skivkontrakt. Men jag hamnade tyvärr på fel bolag, så jag fick lite konstiga låtar till en början...
En av dessa "konstiga" låtar är Katso kenguru loikkaa, som i denna dag dyker upp i reklamer och på sociala medier. Monica själv är inte så förtjust i sin första hit.
- Nåja, med dagens mått mätt är väl kängurun helt okej. Men jag var ju aldrig direkt stormförtjust i den.
Att hitta sin stil som sångerska tog sin tid. En tidig ledstjärna var Alice Babs. Monica och en kompis övade på att joddla och Monica samlade på sig alla Alice Babs-skivor hon kom över.
- Jag tror det var under tidigt 70-tal som jag slutade att låtvis kopiera andra artister och började göra min egen sak. Jag har livnärt mig på musik sedan jag var sjutton år gammal.
Eurovisionen slog upp dörrarna till Europa
Tanken på att delta i Eurovisionen förekom redan på 60-talet för Monicas del, men det dröjde till 1975 innan hon, tillsammans med ABBA-inspirerade gruppen Mon-Ami, deltog i de finländska uttagningarna. Nästa år blev det ett nytt försök som soloartist i låten Joiku och därefter gick det vägen när Monica vann tävlingen och fick representera Finland i Eurovision Song Contest i London.
Lapponia klarade sig bara hyfsat i tävlingen, men har trots det blivit en av klassikerna som får både fans och Eurovisions-ogillare att ohjälpligen brista ut i sång. För Monica själv var Eurovisionen en språngbräda ut i världen.
- Det öppnade portarna på direkten. Jag började resa runt i allt från Japan till Orienten och framför allt hela Europa.
Vann med sång om kronprinsessan
Lillasyster Ami Aspelund har följt Monica i fotspåren och också representerat Finland i Eurovisionen. Men upprepningarna tar inte slut där.
- 1978 representerade jag Finland i en tävling dom hette Menschen und Meer. Där var hela östblocket närvarande med otroliga sångstjärnor. Och så går lilla jag och vinner alltsammans! Då undrade jag nog om allt gått rätt till!
Vinnarlåten Silver och Guld hade Monica skrivit texten till då kronprinsessan Victoria föddes, och hon dedikerade den också till den svenska kungafamiljen.
- Jag försökte faktiskt se till att en inspelning skulle skickas till hovet, men jag vet inte om den kom fram för jag fick aldrig något svar. Men tänka sig att några år senare gick Ami och vann samma tävling! It runs in the family!
Drömrollen Grisabella
På 1980-talet gick flyttlasset till USA, men Monica fortsatte ändå att uppträda också i hemlandet. Och snart fick hon chansen att få spela sitt livs roll.
- Ami, hennes dåvarande man och Fred Negendanck som regisserat vår krogshow reste till London och såg musikalen Cats när den var alldeles ny. När de kom hem tyckte de absolut att jag skulle sjunga Memory i våra shower, och sången blev snart mitt visitkort.
När det blev klart att Stadsteatern planerade sätta upp Andrew Lloys Webbers musikal var det på vippen att Monica missade alltihopa.
- Jag skulle resa tillbaka till USA, men en bekant på Svenska teatern sa att jag inte får åka utan att göra en provspelning eller ens meddela att jag är intresserad av rollen. Så jag skrev hastigt ett brev och spelade in en kassett och bad Ami skicka in dem till Stadsteatern.
Någon månad senare ringde telefonen i Florida och av en slump var Monica hemma trots att hon egentligen borde ha varit i Kalifornien. Ami meddelade att saken var klar: Monica hade fått rollen!
- Tänk att jag var hemma och svarade i telefonen! Jag hade ingen telefonsvarare och det hade ju inte gått att få tag på mig om jag varit i Kalifornien som planerat! På den tiden var det ju så, den som inte fanns vid sin telefon fick man inte tag på.
Tårar i morrhåren
Så våren 1986 flyttade Monica tillbaka till Finland för två år, tog på sig kattdräkten och förvandlades till Grisabella. Eller Misabella som hon hette i den finska verisonen.
- Åh Grisabella! Ibland undrade jag om Grisabella var jag eller om jag hade förvandlats till Grisabella, identifikationen blev så stark! Mycket i hennes karaktär är som en upprepning av mitt liv!
Monica ser i denna dag rollen som Grisabella som höjdpunkten i sitt konstnärliga liv.
- När det var dags för den sista föreställningen grät jag, men jag var ju färdigt sminkad randig i ansiktet så det gjorde ingenting.
Karibien, Kanada, Hollywood
Att hitta jobb i USA har inte varit något problem, när arbetstillstånden väl var arrangerade (efter något år av väntan och byråkrati).
Monica har upprepade gånger uppträtt på Karibienkryssningar. Tidvis har det varit kämpigt, inte minst ur ett föräldraperspektiv.
- Kryssningsfartygen ville gärna att man skulle jobba ett halvår i taget, men jag vägrade vara borta så länge från min son. Jag kunde sträcka mig till att vara borta några månader i taget och det var ju tungt för oss båda. Men jag måste ju försörja oss på något sätt.
En hel del pendlande har det i alla fall blivit, eftersom Monica uppträtt både i öst och väst samt i Kanada. Och givetvis gjort regelbundna mellanlandningar i Finland. Resor har därmed präglat Monicas karriär ända från början, men åtminstone har hon skaffat sig sjöben.
- Jag blev mycket mera sjösjuk när jag uppträdde på kryssningbåtar till Tyskland i tiderna än jag blivit i Karibien.
Florida kallar
I dag är Monica Aspelund tekniskt sett pensionär. Några dagar efter 70-årsdagen lämnar hon igen den finska kylan för Floridas sol.
Hur 70-årsfestligheterna ska arta sig är Monica inte riktigt säker på själv. Men det lär ska bli åtminstone en del god mat med familjen.
- Ja, jag får väl vänta och se vad som händer!